Ljus på kvinnliga kompositörer

Camerata Nordica Chamber Ensemble sätter ljuset på tre av kammarmusikrepertoarens alltför ofta förbisedda mästerverk som förtjänar mer utrymme på konsertscenerna. Vi har valt tre verk komponerade av tre kvinnor under tre olika tidsperioder som sträcker sig nära hundra år i tid över två kontinenter men som ändå passar så väl ihop.

Rebecca Clarke föddes 1886 i Harrow utanför London och dog i New York City 1979. Hon internationellt erkänd som virtuos violast och skicklig kompositör. Hon studerade för Sir Charles Villiers Stanford vid Royal College of Music i London och även om hennes produktion inte var så stor var den erkänd för sin höga konstnärliga kvalité.

Dumka skrev Clarke runt 1940 just innan hennes ”sena period” börjar. Stycket blickar såväl framåt mot det rena, linjära och det uttalat moderna såväl som bakåt och verk som bugar för äldre stilar, former och kompositörer. Ett stråk av Brahms rondo i pianokvartetten op. 25 kan skönjas genom hela första sidan och återkommer i styckets remarkabla avslutning.

Clara Schumann skrev 1946 sin enda pianotrio, opus 17 i g-moll under sin tid i Dresden 1945-1846. Hennes man Robert Schumann mådde väldigt dåligt och situationen för dem båda under tiden för kompositionens tillblivelse var svår. Clara avslutade verket sommaren 1846 under en vistelse på ön Nordeney i ett försök att bättra på Roberts hälsotillstånd. Under vistelsen drabbades Clara dessutom av ett missfall. Ett år efter att hon komponerat sin pianotrio skrev Robert sin första pianotrio op. 63. De båda verken har många intressanta likheter vilket vittnar om hur stor påverkan Claras trio måste ha haft på Roberts arbete.

Som avslutning på programmet blir det Amy Beach pianokvintett som även den har sin självklara plats i den exklusiva skaran av kammarmusikrepertoarens viktigaste verk. Första gången verket framfördes den 27 februari 1908 satt Amy Beach själv bakom pianot i Potter Hall i Boston tillsammans med The Hoffmann String. Adrienne Fried Block som skrivit Beach biografi noterade att ”det var en ovanligt stor publik som lockats av Beach sena verk” och hon fortsätter med att Bostons kritiker ”unisont hyllade verket som ett viktigt bidrag till litteraturen”. Amy Beach skulle framföra stycket många gånger, bl.a. under en konsertturné tillsammans med Kneiselkvartetten 1916/17, och det publicerades av bostonförläggaren Athur P. Schmidt 1909. Ett århundrade senare betraktas verket av många som en egensinnig och i allra högsta grad värdig efterföljare till 1800-talets stora förebilder, i synnerhet såklart Brahms pianokvintett som 2023 framfördes av Camerata Chamber Ensemble, till vilken Beach medvetet eller omedvetet åstadkommit en högst originell men fantastiskt njutbar hyllning.